Är det hans intelligens och intellekt, hans talekonst och hans briljanta predikokonst? Helt klart beskriver Bibeln honom som en skicklig talare. Han var verkligen skicklig på att uttrycka sig. Tempelvakterna sa inför fariséerna och översteprästerna: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Men många skickliga talare har framträtt genom historien. Winston Churchill är ett exempel, eller Sir Winston Churchill, han blev ju adlad, som framhålls som en av historiens största talare, berömd och ihågkommen inte minst från hans betydelsefulla tal till den brittiska nationen under andra världskriget. När det gäller intelligens och intellekt har historien ägt många intelligenta filosofer och vetenskapsmän. Vi kan nämna de grekiska filosoferna Platon och Sokrates och bland vetenskapsmännen får Albert Einstein stå som exempel. Nej, det är inte hans intelligens och talekonst som gör honom unik.

Är det hans kärlek och medkänsla för människor? När Jesus närmade sig Jerusalem ridande på en åsna står det att han brast i gråt över staden när han tänkte på att de inte kände Gud och inte förstått vad som gav dem verklig frid. Men många empatiska och utgivande människor har vandrat på den här jorden, Moder Theresa, David Livingstone, för att bara nämna två av tusentals.

 Nej, vad är det som gör Jesus så unik? Det unika med Jesus är att han dog för dig och mig; att han gav sitt liv och dog i ditt ställe; att han göt sitt blod för dig och naglad fast din skuld på korset; att han besegrade Satan och döden! Det är det unika med Jesus! Ingen annan har gjort detta. Ingen annan kunde. Ingen annan ville. Det som drev honom var hans kärlek och vilja att göra Faderns vilja. En del säger att Jesus bland annat var en god människa och ett föredöme men att han inte är det han sa om sig själv; Guds Son, Messias, världens frälsare. Men om Jesus är ett föredöme, då måste han också vara den han själv har sagt sig vara, eller hur? Annars är han en lögnare.

Jag vill avsluta med två bibelversar där Jesus beskriver sig själv: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Han säger vidare: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Vilka ord – det gör Jesus unik! Tro på honom, det håller!

Det betyder att han är närvarande. Han var närvarande under påskdagsmässan igår. Jag undrade vad han ville. Hade han något speciellt ärende denna dag? Det tror jag att han alltid har.

Jag tror att han stod tillsammans med prästen som med sin milda och varma stämma berättade den dramatiska sanningen om Jesu uppståndelse. Han sjöng tillsammans med kören och oss alla i psalmsången. Han var givetvis mitt ibland oss i nattvardsfirandet. Han stod också med oss ute på kyrkbacken när vi samtalade med varandra. Men frågan är om vi var medvetna om det.

Att Jesus är uppstånden betyder ju att han är närvarande, mitt ibland oss, hela tiden. Det är som Bibeln säger, att när vi är samlade i Jesu namn är han mitt ibland oss. Vilken sanning det är! Låt oss därför alltid, när vi är tillsammans, när vi umgås och lever vårt liv, göra det i Jesu namn! Då är Livets Herre tillsammans med oss. Hjärtats tro och munnens bekännelse för oss i sällskap med Jesus. Vi kan räkna med det.

I påskdagspredikan fick vi höra att uppståndelsen var oväntad – inte därför att den inte var förannonserad i Skrifterna – men lärjungarna sörjde Jesu död därför att de hade tappat bort löftet om hans uppståndelse. Fastän det är ca 2000 år sedan Jesus uppstod är det så lätt att fastna i hans död och tänka på honom som en historisk person som inte längre är mitt ibland oss. Men han är verkligen uppstånden! Han är mitt ibland oss, levande och livgivande, med allt vad detta kan innebära för oss i vår vardag.

Bland annat detta tar jag med mig från en härlig och välsignad påskdagsmässa i Kung Karls kyrka 2010.

Frågan var hur Pilatus skulle förhålla sig till Jesus. Översteprästerna ville att Pilatus skulle döma Jesus till döden medan Pilatus inte kunde finna honom skyldig till något brott. Men för Pilatus var det inte så enkelt som att bestämma vad som var rätt och fel, sant och osant. För honom handlade det om vad som skulle bestämma över vad han skulle besluta. När han frågar: Vad är sanning, menar han, vad kunde betraktas som sanning och ändå inte vara till någon nackdel för honom.

Översteprästerna anklagade Jesus för att vara förbrytare. Pilatus fann ingenting att anklaga honom för. Jesus säger att han är konung över ett rike som inte är av denna världen och gör anspråk på att ha kommit till världen för att vittna om sanningen. Det är vid detta tillfälle som Pilatus frågar: Vad är sanning? Å ena sidan finner han ingenting att anklaga Jesus för, å andra sidan är det inte sanningen som han verkar vilja stå på. Han, landshövdingen, låter närmast rädd. ”Hur ska jag klara mig helskinnad ur den här situationen”, ser han ut att tänka. Frågan ”Vad gagnar mig mest”, driver honom.

Hur är det då för oss? Vad driver oss? Vad står vi på för grund? Står vi på sanningens grund eller är det på vår egen överlevnad som vår moral och vårt handlande vilar? Svåra frågor kanske? Men ack så viktiga!

Är det viktigt vad som är sanning? Finns det någon sanning? Om det inte finns någon sanning, finns det då någon mening med livet? Om inte, hur står vi då ut? Eller gör vi inte det utan flyr från verkligheten in i en pseudovärld.

Evangeliet gör anspråk på att förmedla ett budskap om sanningen! Jesus säger inte att han är en del av den totala sanningen utan att han är sanningen! En sanning som inte bara gäller vad som är rätt och fel utan som ger oss rätt förståelse om livet. Påståendet att Jesus är Sanningen är provocerande. Det provocerar den som är van vid att vända och vrida på sanningen; att förhålla sig till situationer och frågor utifrån vad som för tillfället verkar lättast och inte drabbar henne själv. Människan idag, är ganska lik Pontius Pilatus. Drivs inte av rätts eller sanningspatos i första hand utan gör (av rädsla?) som Pilatus, ”blöter fingret och sträcker upp det i luften och kollar vartåt det blåser”; väljer sedan ståndpunkt efter det. Inte alla – men allt för många, tror jag.

Många har också slutat tro att det finns någon sanning. Man frågar inte efter den utan utgår ifrån att den inte finns och blir så sin egen sanning. Den yttersta konsekvensen av ett sådan tänkande är kaos; både ett inre och yttre kaos. Vi ser detta idag – ett kaos i människors inre som visar sig mer och mer i det yttre.

Därför behöver Sverige evangelium! Budskapet om Jesus befriar! Sanningen ger ljus och klarhet till den som tar emot Jesus i tro.

Detta är en av grundorsakerna till att ta den kristna tron på allvar och att verkligen stanna upp och lyssna till honom som påstår sig vara ”vägen, sanningen och livet”. En del frågar som Pilatus: Vad är sanning? Du som har den frågan inom dig: sök svaret hos Jesus Kristus! Ta påskens budskap till hjälp att leda dig till sanningen!